Jag sitter där och funderar om jag skall ha te eller varm choklad när jag hör det som jag väntat på under så många ismetepass efter gädda. Det känns som en evighet innan hjärnan processat plingandet och jag inser att det måste komma från ett av mina spön. Min blick sveper snabbt över de på isen uppriggade spöna och till slut kommer jag till det yttersta spöet som är placerat på kanten ner mot djuphålan. Där står min hemgjorda vippa med den orangea pingisbollen och vaggar fram och tillbaka. FÄLL!
Det hela började en solig eftermiddag för två år sedan när jag och min fiskebroder satt och pimplade regnbåge på isen i ett put & take vatten. En av killarna som höll efter vattnet kom bort till oss och bjöd på varm korv och en trevlig pratstund. Vi kom efter en stund in på ismete efter gädda, något varken jag eller min fiskebroder hade någon erfarenhet av. Det visar sig att vår korvgubbe hade full insikt i ismetets värld och erbjöd sig att guida oss påföljande helg i en av de närliggande dammarna, där det enligt honom kryllade av gädda. Fisketokiga som vi är så var det ett rent för bra erbjudande att tacka nej till.
Fiskebrodern är min trogne vapendragare vid i stort sett alla mina fiskeäventyr. Vi lärde känna varandra för ett gäng år sedan via en gemensam bekant och då gick han under kodnamnet engelsmannen och jag trodde under en lång tid att han var en hittepå-kompis men han visade sig lyckligtvis vara högst verklig. Hans aldrig sinande energi och engagemang är några av de positiva sidor jag ser i honom och han har genom åren kommit att bli min bäste vän.
Gädd-bonanza
Som bestämt träffades vi veckan därpå vid sagda damm och vi hade dagen innan varit inne i den lokala fiskeaffären och kittat upp med utrustning för ismete efter gädda. Ingen av oss hade en susning vad vi behövde men det kan man ju inte stå och säga i butiken, vi är ju garvade storfiskare!
Korvgubben hade berättat att det kom till att bli ett helt galet gädd-bonanza så vi behövde MINST 20 betesfiskar per skalle, alltså införskaffade vi även 60 mörtar som nu simmade i beteshinken med en liten batteridriven syrepump dinglandes på sidan.
Vi anländer till dammen innan soluppgången, snön ligger djup och det är becksvart. Sakta men säkert pulsar vi tre på en fin rad genom snön ner mot vattnet. Väl framme uppstår ett litet problem, det är en glipa på ungefär en meter med friskt djupt vatten mellan landbacken och isen, det här kommer bli intressant tänker jag. Dock löser det sig ganska bra, vi hittar en liten björk som växer precis i strandkanten och just vid den går det ut en liten tuva med gräs som man kan ta ett rejält skutt ifrån ut på isen. Det knakar och brakar när jag landar men isen håller, inte utan att hjärtat slog ett extraslag, inte så sugen på ett vinterdopp i full fiskemundering.
Hållare av snö
Korvgubben som är vår enda referens vad gäller ismete får agera guide och vi borrar efter hans instruktioner. Vi fick ut våra gemensamma nio spön ganska omgående, i en stor rektangel på ungefär 20 x 10 meter. Nu i efterhand så vet jag att det var på tok för tätt mellan hålen men just då litade vi blint på vår korvgubbe.
Jag och min fiskebroder som metat mycket gädda i öppet vatten riggade snabbt på tackel och mört och ner i hålen. Men den där vippan då? Var fan gör man av den? Och spöna, lägger man dem bara rakt upp och ner på isen? Vi skulle nog ha tagit reda på lite mer innan vi gav oss ut…
Vi spenderar en hel dag på isen, från soluppgång till solnedgång, utan minsta rörelse på spöna. Kan tyckas konstigt då vi ju faktiskt täckte av den gigantiska ytan av 200 kvadratmeter med nio spön och på det tre klumpiga fiskare som kutade runt på isen och resta omkullvälta spön och vippor som åkt ner i hålen. Föga förvånande att det blev ett blankpass.
Det blev hem till kammaren och skämmas och jag började smida planer inför nästa ismete, som tyvärr skulle visa sig dröja ungefär två år. Vintern 2011-2012 var riktigt mild här nere i Skåne, jag tog min första karp för året i öppet vatten den 3 januari så det kanske förklarar varför det inte blev något isfiske den säsongen.
Betesfisken lagd på is
Innan vi kunde börja säsongen fick vi dock hugga ut våra mörtstugor ur isen, vi skåningar är inte vana vid is och absolut inte att den kommer så snabbt.
Beväpnade med yxa och basebollträ gick vi loss på isen och efter en stunds letande och huggande kunde vi få upp burarna. Det var en del människor som var ute på promenad som höll sig på säkert avstånd, undrar varför…
Deja vu
Nu är vi alltså på plats vid den lilla dammen. Det duggregnar och temperaturen ligger precis över nollan. När jag försiktigt tar mig ut på isen för att provborra sviktar den oroväckande under mina fötter, 115 kilo skojar man inte bort, men de 6 centimetrarna is håller.
Snabbt ut med spöna och så är vi där igen, deja vu, spöhållare? Vipporna? Ett gäng svordomar flyger över isen men denna gång är jag lite mer uppfinningsrik. Upp i skogen och hittar lite nedfallna grenar som jag snabbt omvandlar till spöhållare, vipporna får som förra gången stå i en hållare av snö, suck.
Något är fel
Denna gång har jag faktiskt läst på lite om ismete efter gädda och anser mig själv ha lite bättre koll, ok spöhållarna och vipporna var en miss men utöver det. Vi får lite bättre spridning på spöna än föregående gång och innan vi fått ut alla spöna får min fiskebroder fäll på sitt första spö. Det är en fin gädda på lite mindre än 3 kilo som snabbt får gå tillbaka, detta bådar gott tänker jag.
Under hela dagen borrar jag ett tjugotal hål men gäddan uteblir, jag fattar ingenting men så är fisket ibland. Fiskebrodern är glad över en lyckad premiär och jag är rejält knäckt men det är bara att bita ihop och ge sig ut igen, skam den som ger sig.
Vippor & spöhållare
Vi har bestämt oss för att sprida ut spöna ännu mer för att försöka luska ut var gäddan befinner sig, uppenbarligen hittade min fiskebroder dem förra passet, grrr…
För att inte bli för långdragen så kör jag en kort summering av vårt fiske den dagen, kallt, blåsigt, inte en enda gädda landad för någon av oss. Känslan av att inte vara ensam med att ha blankat på isen är faktiskt mycket bättre än att vara ensam.
Nya jaktmarker
Upp löjligt tidigt, känns som man precis gått och lagt sig när klockan ringer men nu är det fiske och då flyger man upp ur sängen, till skillnad då man skall till jobb, då håller man på att slita ut snooze-knappen.
Väl ute på isen beslutar vi oss för att sprida ut spöna så att vi fiskar på lite olika djup och några spön nära vassen vid land. Det är spöna inne vid vassen som skall komma att leverera, eller förlåt, min fiskebroders spön inne vid vassen skall komma att leverera, inte mina, där händer inte ett smack.
Solen skiner och ikapp med den min fiskebroder, han upplever återigen ett strålande gäddpass på isen med fyra landade gäddor, den största på nästan 4 kilo.
Jag får denna dag nöja mig med att landa hans gäddor, fotografera och dricka te, skitkul.
Det blir en tung och lång vandring tillbaka till bilen för mig när vi väl packar ihop.
Röda spön
Det blir ytterligare tre ismetepass på denna sjö, det enda som skiljer sig är vädret, fisket är detsamma. Det verkar stört omöjligt för mig att få på en gädda på isen, det måste ligga någon sorts förbannelse över mig, detta börjar bli löjligt och jag blir mer och mer knäckt efter varje blankning.
Något måste göras, så är det bara. Ett nytt spö måste väl hjälpa? Det säger ju sig själv att ett par röda spön istället för de gröna som jag använder är det som behövs för att jag skall landa en gädda från isen. I alla fall är det vad jag försöker intala mig själv och min fru när jag står där i hallen och skall förklara varför jag kommit hem med ytterligare två ismetespön. Kanske onödigt att säga att min fru inte köper argumentet, hon blänger bara surt på mig, suckar och lämnar mig stående där som en åsna i hallen med ett rött ismetespö i var hand.
Fäll!
Jag sitter där och funderar om jag skall ha te eller varm choklad när jag hör det som jag väntat på under så många ismetepass efter gädda. Det känns som en evighet innan hjärnan processat plingandet och jag inser att det måste komma från ett av mina spön. Min blick sveper snabbt över de på isen uppriggade spöna och till slut kommer jag till det yttersta spöet som är placerat på kanten ner mot djuphålan. Där står min hemgjorda vippa med den orangea pingisbollen och vaggar fram och tillbaka. FÄLL! På mitt röda spö!
Termosarna flyger när jag rusar upp ur stolen och bort mot baitrunnern som formligen sprutar ut lina. Försiktigt greppar jag spöet, lossar spöhållaren och gör ett bestämt mothugg. Det enda som händer är ingenting, jag har av oförklarlig anledning inte dragit åt slirbromsen på rullen. Jag får snabbt dragit åt den och gör ett nytt mothugg. Inget motstånd och jag står där med samma känsla som hemma i hallen med två röda ismetespön i händerna. Gäddan har spottat betet och jag har tappat min första ismetegädda.
Jag vet inte riktigt vad som är värst, att inte få någon gädda eller att tappa en gädda, just då och där känns det för jävligt. Det hjälpte alltså inte med röda spön, eller jo jag fick ju en gädda men tappade den. Frågan är vad det är för färg på spöna som skall få mig att landa en gädda?
Säsongen lider mot sitt slut
Summeringen blir sju pass, fyra fäll och noll landade gäddor. Kan tyckas uselt, vilket det ju faktiskt är men jag har ändå haft en riktigt bra säsong. Jag har lärt mig otroligt mycket om ismete, fått spendera tid med min bäste vän och fått uppleva riktigt fina dagar på isen.
Att få fisk är inte allt men till nästa säsong blir det gula spön!